Nu är det paradisiska ögonblicket här. Nu är allting bra. Naturen i full blom, barnen leker borta på gräsmattan och jag sitter ensam under min favoritek och blickar ut över vattnet.
Ändå är jag inte nöjd. Ändå är det något som skaver.
Så är melankolikerns vardag. Att ständigt längta efter Arkadien, att längta så förtvivlat att man nästan går sönder. Men när den perfekta dagen väl kommer är det omöjligt att ta till sig den. Det som då avslöjar sig är melankolikerns inre struktur. Det är sökandet efter det förlorade och oåtkomliga som är själva målet. Att komma fram är snarare förknippat med rädsla.
Därför blev mitt liv fyllt av 1800-talets romantik, där melankolikerns spleen plötsligt var kulturlivets stora grundkänsla. Därför kände jag mig aldrig riktigt hemma i den vanliga världen. Därför var mitt sanna hem och rike det annorlunda, det som hade med natten, hösten och månskenet att göra. Därför var vemodet min bästa känsla och moll mitt musikaliska modus.
Men så sitter jag och blickar ut över insjön igen. De gamla grekerna hade säkert rätt när de delade in mänskligheten i fyra temperament. Vissa föds som sangviniker, andra som flegmatiker eller koleriker. Och så finns det de som blev som jag, melankoliker.
Ändå vill jag inte stanna där. Det måste finnas möjlighet till förvandling, till djupgående metamorfos, det som i kristna termer kallas för frälsning.
Jag gissar att hemligheten handlar om att våga möta sin skugga. Att verkligen gå in i det som åsamkat så mycket smärta. Kanske är det vägen till förlösningen.
I vassen hoppar en stor gädda. På andra sidan vattnet råmar korna. Det har börjat blåsa från öster igen, vilket innebär att det kommer bli en varm dag. För en sekund kan jag se bortom melankolikerns skymningslika horisont. För ett ögonblick kan jag vara alldeles nöjd.
Till och med tacksam.
