Vi är kvar ute vid landstället och jag har vandrat ner till insjön som bara ligger ett stenkast bort. Vattenytan är helt stilla, temperaturen i luften är runt sexton grader. Lite längre ut har näckrosornas stora blad börjat komma upp i ljuset. Det är så idylliskt att det gör ont.
När jag var liten tänkte jag mycket på döden. Det gjorde mig innesluten i mig själv. Jag tänkte på evigheten, och den skrämde mig. Först den mörka evigheten – dödens ensamhet utanför tiden. Allt mörkare och mörkare i evigheters evigheter. Senare den ljusa evigheten, skrämmande också den – att vara i det himmelska, men inte stå ut med det stillastående.
Alla rädslor tvingade till slut fram en egen vision av det eviga. Jag vet inte om den går att få ihop med några etablerade teologiska föreställningar, men den har blivit en helt livsnödvändig tanke för mig.
Det handlar om den dynamiska evigheten. Ett himmelrike som liknar sagornas land. Det är som att komma till Körsbärsdalen i Astrid Lindgrens berättelse. Livet är en vårdag i mitten av maj. Det finns fortfarande mörker, det finns fortfarande smärta. Det som saknas är det meningslösa.
För jag har ett uppdrag. Och det gör livet till ett äventyr.
I strandkanten ligger kanoten. Jag sätter mig i båten och paddlar ut.
