Jag sitter på balkongen och ser ut över takåsarna hos min kompis Petter i Paris tionde arrondissement. Det är annandag pingst, fortfarande en helgdag i Frankrike, och ingenting i den stora staden har riktigt vaknat ännu. Allt är vackert som i en saga. Eller som i en film av Kieslowski åtminstone.
Jag har alltid önskat att den här världen, det här landet, den här kulturen och det här språket skulle kunna bli mitt. Men kan man vara frankofil utan att kunna ett ord franska? Inte ens ett glas vatten kan jag beställa utan att konversationen utvecklas till en fars.
