En gammal barndomsvän med förmågan att vara rättfram skriver till mig:
– Förslag på retroaktivt nyårslöfte för 2026: jag ska inte använda ordet “mystiskt”.
Träffsäkert. Särskilt när jag tittar på allt jag har publicerat den senaste tiden. I var och varannan rubrik finns det där lilla ordet med. Mystisk. Mystiker. Mystik. Lite tjatigt blir det allt.
Men så går det några dagar. Jag funderar. Ordet är omöjligt att göra sig kvitt, för det handlar om ett uppvaknande så omstörtande att jag än idag inte riktigt har hämtat mig. En ny kurs. Kanske en kallelse, till och med.
Vad är egentligen en mystiker?
I samtiden finns det något förlåtande över ordet. Kyrkor, dogmer och hierarkier –övergår de inte rätt så snabbt i något förtryckande? Bättra att då vara en mystiker. Att gå sin egen väg. Att inte böja sig. “Jag har funnit min egen väg till det heliga och det har egentligen ingen annan något att göra med”.
Så ser inte jag på det. Det är i alla fall inte så min väg har tett sig.
Snarare har det handlat om att finna den fördolda kyrkan som gömmer sig inuti, eller bakom, den synliga. Att söka den andra omvändelsen, som är något som händer efter den första (dopet är väl ett bra exempel på den första omvändelsen).
Samtidigt tror jag på en bred ekumenik, vilket ofta visar sig i mina samtal med Per Johansson i vår podd Det sista mysteriet. Där Per talar om den mer österländskt inspirerade termen open awareness ser jag den inre sjön, ungefär som den gamle (mystikern) Martin Lönnebo gjorde.
Det finns så mycket jag tvivlar på. Ofta har jag svårt för termen troende.
Men när det kommer till mystikerns erfarenheter finner jag plötsligt fast mark under fötterna. Det var verkligen något som hände mig. Det var som ett oväntat fönster som plötsligt stod på glänt.
Och från detta fönster kom ett gyllene ljus.
Det föll över mig.
