Det märkliga tornrummet på Sigtunastiftelsen utanför Stockholm är fyllt av ett blått ljus. Jag är alldeles ensam och har ännu inte tänt någon lampa. Utanför fönstren breder Mälarens vatten ut sig. Det glimmar i den blå skymningen denna eftermiddag i början av mars.
I det här rummet blev Sven Stolpe frälst när han plötsligt hörde en ängel sjunga långt borta. Och hit återkom jag gång på gång under den långa period av mitt liv då jag ständigt arbetade och alltid var på resande fot. Det är än idag ett av de vackraste rum jag vet.
Den blå timmen, gränsen mellan eftermiddag och kväll. Nu är den här. Men vänta, tänd inga ljus! Låt allt bli blått först. Låt det blå bli till en stråle, likt bebådelsens ljus, och låt det blåa leta sig in i min själ. Det blå, som den blå musiken i Kieslowskis film om det blåa. Låt det blå förvandla mig.
Det var skådespelaren Stina Ekblad som lärde mig att älska den tidiga vårens blåa sken. Vi arbetade tillsammans och jag förklarade högtidligt att jag var en höstmänniska. “Det är dags att växa upp”, konstaterade hon torrt. Och så berättade hon om det första blå ljuset i mars. Om trädens nakna grenar, där jorden fortfarande vilade och den enda synliga förändringen fanns i ljuset.
Jag drömmer om det blå ljuset nu. Att bli träffad av den blå ljusstrålen.
En tid av potential. Av pånyttfödelse.
