Medan giftet verkar
Trots att Richard Wagners musik är livsfarlig kan jag inte sluta lyssna
I mörka stunder återvänder jag alltid till Richard Wagners musik.
Det kan vara inledningsackorden till operan Rhenguldet, världen som sjungs fram i ett stigande Ess-durackord, som också liknar vågorna som slår över den stora tyska floden en blåsig dag. Det kan vara Wotans långa monolog ur operan Valkyrian, en ohyggligt långsam och utdragen bikt från botten av gudens avgrundsdjupa depression. Eller så är det slutet av samma opera, när makttemat i orkestern går från fallande till stigande, från moll till dur. Det är den mest underbara musik som någonsin skrivits. Eller de sista takterna av Ragnarök, mitt livs största katarsisupplevelse när jag första gången såg alla fyra operorna i följd här i Stockholm för ungefär femton år sedan.
Aldrig har jag gråtit så mycket som till Wagners musik.
Utan att kunna förklara varför.
Som att musiken berättar om ett tidigare liv som jag sedan länge har förträngt. Eller för att musiken (vilket också var Wagners tanke) talar direkt till det omedvetna. Det är Freud och Jung på en och samma gång – drifter man inte vill kännas vid och arketyper som hämningslöst härskar i djupet av själen. Nu är jag Wotan, den allsmäktige guden som erövrade en värld för att sedan sätta den i brand. “Jag vill bara att allt ska upphöra”, sjunger han i den långa monologen. Här finns den farliga romantiken, Schopenhauers svartsyn och Nietzsches tomma värld, det destruktiva 1800-talet samlat i en enda replik. Så lockande. Så skrämmande. Inte kan väl jag bära på ett lika stort mörker? Eller?
Det enda jag vet är att musiken tvättar mig ren. Det är något slags exorcism. Det förstelnade försvinner. All förtvivlan försvinner. Jag känner mig levande igen.
Att lyssna till Richard Wagners musik år 2026 är kuriöst. Han är visserligen fortfarande kontroversiell (med rätta). Det är hans väldokumenterade antisemitism, det är hans bristfälliga karaktär, hans storhetsvansinne och allmänt amoraliska leverne. Richard Wagner är nog en av de jobbigaste kulturpersonligheter som någonsin funnits. Men just det kuriösa handlar om att kraften i hans musik inte längre betyder något i en värld som sedan länge har lämnat över människans dunklare drivkrafter till psykiatrin och hjärnforskningen. I en värld av signalsubstanser säger Nibelungens ring ingenting. Musiken är fortfarande storslagen, men utan djupare mening.
Jag lyssnar på Richard Wagners musik när jag känner mig ensam.
Och plötsligt är jag inte lika ensam.
Jag håller återigen min vägvisare till underjorden i handen. Världen är stor och gåtfull igen, och det stora och gåtfulla finns också i mig. Siegfriedtemat dånar, det är den galna visionen om total frihet som Wagner och de andra revolutionärerna från 1848 hade som ledstjärna.
Wer meines Speeres Spitze fürchtet, durchschreite das Feuer nie!
Ingen eld är för stor för den som inte känner någon rädsla. För den orädde gäller inga lagar. Sanningen står över lagen! Friheten är viktigare än moralen. Det är så metafysiskt komplext att man blir alldeles matt.
Så kände nog också Wagner själv, och tar överraskande livet av sin frihetshjälte Siegfried i sista operan. Det fanns tydligen något som var större än frihet, nämligen kärlek. Och så blev den stora hedniska berättelsen om Nibelungens ring en smula kristen mot slutet.
Jag skrev inledningsvis att jag återvänder till Wagners musik i mörka stunder. Idag är en sådan dag. Inte för att jag har hamnat i depressionens klor igen, på det stora hela är det mesta i balans just nu. Det växer i blomlådorna ute på balkongen och allt är grönt och vackert i parken nedanför vårt hus. Jag känner bara att jag inte har något mer att ge, att min (lilla) roll i offentligheten är ett fåfängt jagande efter vind. Den förändring jag så länge har hoppats på kommer inte att ske. Allt ska bara bli mer och mer förnuftigt, välavvägt, nyttobetonat, maskinlikt och regelstyrt. Mer av konsten som en klisterlapp på ryggsäcken, och mindre av Wagners vansinniga genomlysning av mänsklighetens mörker.
Men det är klart. Richard Wagner är farlig. Så är det bara.
Och kanske är vår försiktiga tid bara ett nödvändigt skydd mot de krafter som Wagner frammanade. Att han förutsåg 1900-talets fasor är idag fastslaget. Wotans depression var den västerländska kulturens depression, på ett filosofiskt plan formulerad av just Schopenhauer och Nietzsche. Låt allting brinna upp! Det är i alla fall slutsatsen i Nibelungens ring.
Tänk om Wagner inte bara tolkade samtiden? Tänk om han styrde den?
Det skulle kunna ha varit så.
Om det inte vore för musiken under de sista minuterna av den sista operan i Nibelungens ring.
Det var här som katarsiskänslan exploderade i mig den där gången för femton år sedan. Ett sista underskönt tema, bara hört en gång tidigare helt kort i mitten av Valkyrian. Den vackraste musiken. Skönhet utan fläck. En stor harmoni efter femton timmar av undergång och larm.
Fyra operor om en depression. Både gudens och samhällets. Ett allt tätare mörker som redan de första romantikerna såg i slutet av 1700-talet – den västerländska människans expanderande självbild när den gamla världens mytologi fick träda tillbaka. Människan som blev större, och Gud som blev mindre. I längden var det tvunget att kollapsa.
Något säger mig att det är dit vi är på väg igen.
Vilket faktiskt gör Richard Wagner mer relevant än någonsin.
Jag har ännu inte upptäckt storheten eller skönheten i Wagners musik. Men den här texten tycker jag tog fram något viktigt, om än svårt att sätta fingret på. Kanske är det vår tid som också formas av bombastiska personligheter med enorm makt men med ett stort bakomliggande mörker.
Sanningen över lagen. Javisst OK. Men vad är sanning? 😇