Mästaren

Så förändrade landets störste poet mitt liv

Bruno K. Öijer Foto: Maya Eizin Öijer

Allt började i mitten av februari år 1995. Jag gick i nian på högstadiet och det är aldrig en lätt tid. Så mycket känslor, men så lite språk för att uttrycka dem. Så mycket längtan, men en så liten värld att förverkliga den i. Den mesta av tiden gick åt till att plugga till olika prov, jag hade inte riktigt det läshuvud som förväntades och behövde därför lägga många timmar på läxorna för att hänga med.

Som jag minns den där vintern satt jag vid skrivbordet varje kväll med en liter mjölk och ett O’boy-paket vid min sida. Det snöade alltid. Stora vita flingor över den mörka Norrtullsgatan utanför fönstret. Varken förr eller senare har mitt liv varit fyllt med så mycket vemod.

Tyska och engelska var de svåraste ämnena. Jag satt i timmar med glosorna. Ingenting fastnade. Ibland fick jag nästan panik för att det var så motigt. Till slut var det bara att lägga undan böckerna och ge upp. Det var då jag satte på ZTV på min lilla tv som stod i pojkrummet. Och där var den, en helt fantastisk musik. Min musik, som handlade om mig, som handlade om den grå vintern som aldrig tog slut, som handlade om hur det var att gå i nian och känna sig hemskt annorlunda precis som alla kände sig annorlunda där i tonåren.

Videon till låten var suddig och flimrade, det gick knappt att se vilka de var som spelade och sjöng. Jag hade aldrig hört talas om bandet tidigare, men visste på en sekund att jag skulle komma att följa dem ända till slutet. Det var den bästa musik jag hört. Det var Kents första singel “När det blåser på månen”.

Kents debutskiva inköpt på Mega Skivakademien i mars 1995, ett år senare fick jag den signerad på Pet Sounds

Jag började älska bandet Kent. Jag köpte deras debutskiva samma dag som den släpptes. Jag såg dem på Lollipop och Vattenfestivalen samma sommar. Jag hade en tröja med Kents logga på mig på gympan, vilket förstås fick vår idrottslärare att tro att det var så jag hette. För honom var jag Kent ända till sista dagen på gymnasiet. Jag startade också ett eget band med målet att bli som Kent, vilket vi förstås inte blev. Jag försökte lära mig att spela gitarr, vilket jag tyvärr inte hade någon talang för. Och så började jag avkoda Jockes Bergs kryptiska texter, vilket skulle visa sig vara det svåraste av allt.

Regn slickar hela staden

Som en fuktig kall tunga

Allt är asfalt, smutsigt vatten

För lyktorna att spegla sig i

Går, går förbi

Alla människor är blanka som is

Och du fastnar under ljusen

Som ett fotografi

Vackert. Suggestivt. Men vad betydde det?

Det tog inte lång tid innan vi var ett helt kompisgäng som satt där om kvällarna med varsin kopp O’boy och försökte förstå vad låtarna handlade om. Någon hade hört att bandet bara skrev ned en massa ord på olika lappar som de sen slumpvis lade efter varandra på golvet i replokalen. En annan påstod att Jocke Berg i någon intervju hade sagt att det var Klas Östergrens tidiga roman “Fantomerna” som var Kents Rosettasten. Jag läste boken, den var fin och sorglig, men som chiffernyckel till mitt favoritbands hieroglyfer fungerade den dåligt.

Så hände det sig att det i olika Kentforum började spridas ett nytt rykte. Det här borde ha varit ungefär mellan första och andra skivan. Inte bara visste vi nu varifrån Jocke Berg hade fått inspirationen till sina vemodiga texter, utan även det gåtfulla kring själva bandnamnet var nu avslöjat.

Allt handlade om Bruno K. Öijer.

K.

K blev senare Keats, men från början var det Kenneth, poetens egentliga förnamn sedan barndomen. I familjen kallades han Kent.

K. Som i Kent.

Det lät helt otroligt, men när Bruno K. Öijer sedan fick vara “förband” till Kent på den där legendariska spelningen på Stockholms stadion där alla var klädda i vitt så var saken avgjord. Vi hade knäckt koden.

Och det var då det började.

Foto: Maya Eizin Öijer

Jag hade stångat mig blodig mot de tyska glosorna. Och engelska lärde jag mig aldrig riktigt. Men det fanns tydligen ett språk som jag hade fallenhet för. Det var Bruno K. Öijers språk.

Under åren efter gymnasiet kändes det som att jag inte gjorde något annat än att läsa Öijer. Först “Dimman av allt” som då precis hade kommit ut, sedan “Medan gifter verkar” med den fantastiska långdikten i slutet där ordet “spådd” återkommer på ett hypnotiskt sätt. Han var “spådd att bli spådd, spådd att syssla med sånt som flimret av vita lakan sträckta från pol till pol”. Kent var plötsligt bara en skugga. Det här var som att läsa Homeros i original. Stark tobak. Sann poesi.

Till slut fann jag diktsamlingen “Det förlorade ordet”, mästerverket från 1995, mittpelaren i den så kallade “Trilogin”. Än idag kan jag inte läsa de första raderna utan att rysa.

“Om mig finns nedtecknat” börjar det. Det handlar om ett annorlunda barn med speciella förmågor. Schamanens son och traktens särling. Ett barn som drogs till vinden “när den rasslade som pilskaften i ett koger”. Det var tysk romantik och svensk folktro. Det var asfalt och smutsigt vatten. Det var trolldom och urfolkens myter. Det var barnet som hade farit illa, som hade hamnat i askträdets skugga och därför bringat olycka över trakten. Det var flickan som neg för nymånens skära. Det var liksom fantasy och Arkadien på en och samma gång. Det var helt enkelt magi.

Och Brunos värld blev min värld. Jag började skriva poesi. Sida upp och sida ned med dikter i mästarens anda. Flera hundra säkert. Än idag har jag inte visat upp en rad. Vilket är tur, för någon poet var jag aldrig. Men det var en nyttig skrivövning. Och när jag långt senare fick jobb på P2 kom jag på att jag kanske ändå kunde använda mig av det där språket som jag arbetat fram med Öijer som förebild.

Inledningsvis retade jag säkert gallfeber på kollegorna med mitt högstämda tilltal, där en sonat av Mozart nu skimrade som “grönt guld och brinnande magnesium”, en ren stöld från Bruno K. Men på lång sikt verkade det fungera. Vi var tydligen många som någon gång suttit vid februarifönstret och sett den blöta snön smälta mot den svarta asfalten nere på gatan. Många som lyssnat för mycket på Kent och förläst oss på Öijer. Många som bar på inre ensamhet och oförklarligt vemod. Många som hört de där rasslande pilskaften som ödsligt slog i vinden.

På många sätt var det Bruno K. Öijer som gjorde mig till en sökare. Jag hade visserligen haft alla de där vaknätterna då jag redan som barn låg och tänkte på döden och evigheten. Det var en existentiell skräck som behövde lugnas. Men även om min familj besökte den närmsta kyrkan lite då och då, kändes det kristna språket alltid mycket otillgängligt. Jag längtade efter magi, ord som synd och nåd sa mig ännu ingenting. Om Gud hade jag visserligen lite tankar, men han skrämde mig samtidigt. Sökandet behövde börja någon annanstans.

jag drömde

Så inleds den starkaste dikt som Bruno K. Öijer skrivit. Man finner den i slutet av samlingen “Det förlorade ordet”.

Det han drömmer om är det som alla längtar efter, vare sig de är medvetna om det eller ej. Det är mänsklighetens mest fundamentala förhoppning, den röda tråden genom alla världsreligioner. Ett fåfängt hopp, skulle ateisterna säga, för världen har väl ingen annan mening än den vi tillskriver den.

Men poeten vet, på samma sätt som schamanerna och helgonen vet, som profeterna och trollkarlarna vet. Och jag visste, när jag första gången mötte dikten. Jag visste att det jag läste var sant, att det var den stora sanningen, det förlorade ordet, min innersta längtan, alla annorlunda barns längtan.

jag drömde jag var önskad

Här länkas alla Öijers världar samman. Det är den jungianska jakten efter förening med skuggan. Individuation kallas det väl. Det är romantikernas natt med månen som avtar. Det är det avskalade språket som nu förvandlats till magisk formel. Dikten är inte bara dikt, utan den som läser orden med öppet hjärta kommer förvandlas. Det är på så sätt också schamanernas metamorfos. En integrering av både ängel och varg. Det är också psykoanalysens klarsynthet, att till slut kunna sätta ord på hur saker är – den iskalla ensamheten och stearinljusets blå låga som aldrig kommer dö. Innerst i dikten, vilket jag gissar motsvarar det innersta i mig, där finns ett besynnerligt barn. Och det är barnet som drömmer. Drömmer och hoppas. Sökandet kan ta ett helt liv, men för den som bultar kommer porten till slut alltid att öppnas. Det går alltså att komma fram, och den här dikten är en sådan hemkomst.

jag drömde

om den ömhet jag är värd