En tunn tystnad
Om min längtan till klostrets stillhet
Jag borde ha blivit munk!
Ett tänt ljus. En liten klostercell med bönepall och krucifix på väggen. En enkel bädd och ett fönster som står på glänt. Inget mer.
Utanför finns de mörka bergen och en skog av spetsiga cypresser. Om vintrarna lägger sig ett fint snötäcke över allting. Och när klockan borta i klostrets kapell kallar till morgonens mässa är ljudet dämpat, på samma sätt som rösterna i mitt inre är dämpade. För här finns den stillhet som jag alltid längtat efter. Allt är så tyst. Den hårda självkritiken är borta. Katastroftankarna har ebbat ut. Allt som tidigare splittrat mig har förlorat sin kraft. Istället hörs nu det enda som egentligen betyder något. Det är en stilla susning, likt den som profeten Elia hörde på berget Horeb. Ordagrant från hebreiskan blir det ännu vackrare: Kol demamah dakkah, “ljudet av en tunn tystnad”.
Det betyder att Gud är nära.
